Jag är en självisk korv som vill ha uppmärksamhet

Nu är allt superduperstressigt av ingen anledning alls. Jag har inte så mycket att göra men det känns som att precis allt ska vara gjort nyss. Ju mer jag försöker varva ner desto mer känner jag att det är bråttom. Jag har fantombrådska skulle man kunna kalla det.

Mitt hår ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Det är bara att stå ut. Tillochmed jag med världens sämsta tålamod förstår att man måste låta håret vila när man färgat det tre gånger på tre dagar. Jo, jag klantade mig i början och blekte bara en liten den av håret, detta kom senare och bet mig i baken om man kan uttrycka sig så. Men sen blir det extreme blond superplus.

Jag ska på biblioteket med min äldsta kusin på torsdag, det känns så väldigt egoistiskt bra. Jag får känna mig som världens snällaste människa som tar med honom, och jag kan låtsas att jag läser/lyssnar på barnsagor för hans skull och inte för att jag också vill läsa barbapappa igen.

Idag kunde jag ha klarat första delen av repetitionen på körskolan om det inte vore för att jag vet absolut ingenting om släpvagnar, inte ett jota, inte ens mina mest kvalificerade gissningar räckte fram.

Nu känns det faktiskt dags att skaffa sig lite läsare, nu är Litas blogg inte längre universums bäst bevarade hemlighet. Jag trodde det skulle vara skönt att gömma sig och sen skriva precis vad man tyckte och tänkte utan att oroa sig för att någon skulle läsa det. Det visade sig dock att motivationen till att skriva försvann iochmed att jag inte har någon publik alls. Inte ens någon som inte har en aning om vem jag är.

Dagens läxa är alltså att jag är egoistisk och beroende av uppmärksamhet fast jag låtsas som att det inte är så.
Det är självrannsakande att ha en blogg känner jag.