Jag kanske inte är mänsklig men jag ändå kvinna.

Det här är det våghalsiga påhittet att blogga på en trådlös lina som åker 90 km/h. Förhoppningsvis hamnar iallafall lite av det här i mitt arkiv och så kan jag posta det någon gång. Är på hem från en jättefin semester i norska fjällen. Där har jag gjort två mycket, för mig, ovanliga saker.
Uppskattat naturlandskap och saknat min pojkvän. Det är I-landsproblem man aldrig vill bli av med.

Jag har helt slut på poetiska ord, jag känner mig bara helt vanlig och det är ovanlig skönt. Jag tror att jag kommer bli ett sånt där hundögt pateto som aldrig får en kreativ rad ur sig igen därför att de vackra orden inte kom ur min storhet utan bodde i min ångest. Århundranden från detta när mina samlade emodikter kommer i tryck och jag är en haussade kulturlegend kommer denna dag att markeras som den dagen då Lita dog och Linn tog över och levde hennes liv helt normalt tills det tog slut.

The end.

Vad du än gör med mig nu så får du mig ändå.

Idag när jag gick på slottsbron så spelades det en låt på min iPod som verkligen gav mig den här känslan om att varenda ord handlade om mig. Den är tyvärr alldeles för uppenbar och rakt på sak för att jag ska återge den här i min mystiska emoblogg. Jag arbetar ju mest med metaforer och omskrivningar. Kanske ska jag sluta med det. Jag har nog inte insett värdet av att kunna känna igen sig i någons ord och veta att man är en del av den känslan som förmedlas.

Det tangerar ett annat ämne, att jag är så himla rädd för att folk ska få reda på att jag är precis lika mjuk, osäker och hopplöst investerad i hopp som alla andra. Jag tänker börja hoppas igen. Även om det skulle resultera i att jag blir sjukt sårad i slutändan så är det nog värt det att tillåta sig vara en av den karusellen alla andra åker. Det går inte att vinna matchen på avbytarbänken.

Jag gråter inte.

Idag är jag kapten över min egen båt. Den tar mig vidare på nya äventyr. Styrman föll överbord och väntas flyta i land tidigast nästa vecka. Men det är skönt att guppa lite på havet. Det är så sällan jag tillåter mig själv att göra det.