Låt dem aldrig få se dig skaka.

Jag skriver listor idag.

Viljan att vara kreativ öser över mig, jag har hybris och jag vill ta över världen. Jag är den starkaste kvinna som någonsin växt upp och jagkanlevagenomallt. Jag är den sköraste blomma som någonsin växt i asfalt, jag är den mest melankoliska, tragiska och ynkligaste djurart som utrotats i en skog. Jag är president och kung.

Ni ska älska mig, dyrka mig, håna mig, skaka mig, vörda mig, hylla mig, slå mig flå mig och sätta mig på en piedestal. 

Och vi ska fortsätta.

Och jag går gärna vilse just inatt.

Nu känns allt så stort helt plötsligt och jag är bara en bit i pusslet. Visserligen en hörnbit. Andra hörnbiten är dock väldigt långt bort. Ändå så ska hypotenusan av en jämn kvadrat alltid vara kortade än de två sammanlagda kateterna. Det går dock inte att ta med i ekvationen eftersom att jag var en usel naturvetare redan när jag trodde att jag var det och illusionen börjar att brännas i kanterna något. 

Inte är jag humanist heller, det skulle kräva en human sida av mig. Jag är en ö och ni är de vågor som tror att stranden är en grå gräns mellan oss. Det är den inte kan jag meddela. Iallfall inte när jag bunkrat med sandsäckar. 

Det är metaforernas afton ikväll, eller vad sägs om ett citat från J.Berg
"Det är läggdags för skämten, det är allvar i år"

En opera för mitt nederlag

Jag är lite ledsen, saker går lite dåligt just nu. Inte the grand bakslag, men inte särskilt bra heller.

Allt kan dränkas i en härlig sjöbuffé på Ålandsbåten, på söndag är det dags att frossa. Ja jag tänker mest på maten men kan någon klandra en stackars student på sommaren?