Jeep i öknen

Jaha, så var den julen över. Pang tjong. Nyår är iallafall kvar och det får man vara glad för.
Jag fick tillskott till familjen i form av en hamster som får heta Morelli, efter den snyggaste italienaren som min fantasi diktat ihop.

Mellandagarna går så väldigt segt, jag vet inte vad jag ska göra av all fritid. En liten röst i mitt bakhuvud föreslår att jag borde ta tag i lite skolarbete. Jag undrar jag om det kanske är en bra idé. Matteprojekt och tre uppsatser är ju ändå något man borde kunna fylla tristessen med. Eller så tittar man på gamla repriser av dåliga serier och äter julmatsrester till man vill spy.

Något sådant.

Tingeling bugar värdigt.

Kaos, panik.

Jag vill ha allt precis nu men så fort kan det inte gå även om det rasar fort. Tänk om det är jag som hittat på så att inget är sant, så att jag vaknar ur den längsta och varmaste dröm jag någonsin haft.
Kanske har jag hittat på alltihopa.

Vad ska jag säga till Q, min känslotorka är ju bruten. Är jag klar då?

Det här är inte ett inlägg för er, det är bara för mig. För att allt är kaos och panik, och för att jag är rädd att jag hittat på allting.

Det var en trevlig dag idag, jag blev morotad och frös och hittade en uppfinning värd nobelpriset, en varm busskursbänk kan göra så mycket med så lite.

Viska
något viktigt
i mitt öra
när jag
ler

Ge mig
hela världen
i en plåtask
med rosett.

håll min hand.

Söndagmåndagsång

Det känns så konstigt att helt plötsligt inte göra saker som det känns som att man alltid gjort. Som att baka roliga pepparkakor, och fira någons födelsedag. Inte bara grattis utan ordentligt, hoppa ur en tårta och gnoma sig. Ha ångest i kvadrat innan man hittar den perfekta presenten. Det är när man inte längre kan göra saker som man alltid gjort som man slås i magen väldigt hårt av att livet förändras. Att det inte alltid kommer vara som det är nu, på gott och ont.

Tider förändras och det gör jag med, eftersom att jag är den enda som följt mig länge så är det också bara jag som vet vad som blivit annorlunda. En av dem sa en väldigt sann sak: "..de finns aldrig där när man behöver dem, de där man skulle bevisa allt för." Är det en enda sak jag skulle vilja bevisa för någon så är det att det går att vara vänner fortfarande. Att det aldrig är försent förrän man låter det vara det. Oavsett om det var kärlek eller inte.

Från det ena till det andra så hade jag en bokrelaterad uppenbarelse häromdagen. Alla mina favoritböcker är menlösa. Jag menar alla, de är på ett eller annat vis onödiga och dåliga. Ändå älskar jag dem. För alla minnens skull, för vad som hände när jag läste den, vem jag fick den av. Eller vem som verkligen gillar den.

Jag har förträngt allt det roliga jag skulle skriva om idag, det får bli en gladare dag.

Fjällblomman och sanningen

Nu är jag tillbaka efter ett mycket olyckligt driftstopp. En person som sakteligen skall pinas sände mig ett virus. Om det var dennes mening eller ej är för tillfället inte mitt problem. Jag är arg ändå.
Det positiva är att jag nästa gång kommer kunna fixa allt själv och inte, som den här gången, ringa tusen gånger till den allsmäktiga techsupporten tillika min gåta.

Fixa är mitt mellannamn snart.

Skolhetsen börjar komma i kontrolll igen. Tack gode blä. Vill man mäta hur stressat och kaotiskt mitt liv varit kan man mäta det i antalet listor jag gjort över allt möjligt. Vanligtvis har jag ju de tre standardlistorna Att göra Att köpa Att läsa. Nu har det dykt upp många fler, hade ni sett dem skulle ni förstå vad jag menar när jag säger att jag har tvångstankar om kontroll.

Oj, nu blev jag plötsligt helt ofokuserad och glömde bort att jag höll på att skriva. det betyder nog att jag inte har något viktigt kvar att säga. Eller att jag iallafall inte minns vad det var jag skulle säga. I allafall att jag är för upptagen för att säga det.