Någon som stänger sina ögon och öppnar sitt hjärta

Jag saknar den tid då man fick ligga kvar på marken och gråta när man ramlat och slagit sig. Var tog de åren vägen? Varför ska man resa sig när det fortfarande gör ont.



Som människa får man känna så, men ur psykoterapeutisk synvinkel vet jag exakt varför jag är tvungen att resa mig. För att ingen kommer att komma och lyfta upp mig och blåsa bort det onda. Freud har förstört all poesi i min kropp och bytt ut det mot snusförnuftig utvecklingsteori. Kanske är det därför mina försök att skriva känslor alltid blir en rapport.

Tunneln i ljusets slut

Idag är jag väldigt trött och då släpper fogarna i mina murar och allt känns igen. Det känns så hårt och intensivt att jag för en stund tappar verklighetsuppfattningen. I ett par minuter finns bara det bländande mörkret. Jag har hört att när man är påväg att drunkna tappar man uppfattningen om vilket håll som är upp och ner och så simmar man mot botten. Jag tappade mina orienteringspunkter (Je perdu me reperes som man säger någonannanstans) och hittade först inte ut. Sen insåg jag att det fanns något där som betyder något mer än all skit som hänt. Det skrämde mig ännu mer.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig och det skrämmer mig ibland mer än allt annat.

När hösten dog leende.

Jag vill bara känna dina händer under jackan när vi ser den första snön.