Söndagmåndagsång

Det känns så konstigt att helt plötsligt inte göra saker som det känns som att man alltid gjort. Som att baka roliga pepparkakor, och fira någons födelsedag. Inte bara grattis utan ordentligt, hoppa ur en tårta och gnoma sig. Ha ångest i kvadrat innan man hittar den perfekta presenten. Det är när man inte längre kan göra saker som man alltid gjort som man slås i magen väldigt hårt av att livet förändras. Att det inte alltid kommer vara som det är nu, på gott och ont.

Tider förändras och det gör jag med, eftersom att jag är den enda som följt mig länge så är det också bara jag som vet vad som blivit annorlunda. En av dem sa en väldigt sann sak: "..de finns aldrig där när man behöver dem, de där man skulle bevisa allt för." Är det en enda sak jag skulle vilja bevisa för någon så är det att det går att vara vänner fortfarande. Att det aldrig är försent förrän man låter det vara det. Oavsett om det var kärlek eller inte.

Från det ena till det andra så hade jag en bokrelaterad uppenbarelse häromdagen. Alla mina favoritböcker är menlösa. Jag menar alla, de är på ett eller annat vis onödiga och dåliga. Ändå älskar jag dem. För alla minnens skull, för vad som hände när jag läste den, vem jag fick den av. Eller vem som verkligen gillar den.

Jag har förträngt allt det roliga jag skulle skriva om idag, det får bli en gladare dag.