Du är resan som jag velat ska ta fart.

Igår var jag och såg min framtid. Jag blev både förväntansfull och rädd.

Campus är större än Vågbro. Vissa av föreläsningssalarna såg precis ut som i amerikansk collegefilm. Jag kan inte bekskriva det bättre. Resturanger överallt, i teknisthuset fanns enservering av pastabuffé varje dag, med möjlighet att för 35 kr ta med sig en låda hem. Det är något jag ska överväga att göra varje dag resten av mitt liv.

Lägenheten var hemskt liten, mycket mindre än jag trodde. Men jag har en odödlig optimism som kommer att ro allt det här i land.

Och jag är fruktansvärt rädd, för att vara ensam, utan mamma, långt borta.

Jag skymtade Måns, ni skulle inte tro mig om jag sa förklarade men så är det.