Ser jag ut som en isbjörn i den här?

Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade så jag har väl inga läsare kvar, men jag blev påmind av en kursare att jag borde blogga och då mindes jag hur skönt det var att slänga ut sitt liv på internet.

Det hände mycket med liv när jag kom hit, jag öppnade mig för världen och var redo att riskera lite för att få mer. Självklart resulterade det både i hållbara utvecklingar och gråtande nätter. Det viktigaste jag här lärt mig är min självständighet och att inte ta den för givet. Varje dag måste man vakta på sin självbestämmanderätt och fundera om det verkligen är jag som bestämmer, eller om man får en "hjälpande hand".

Det mest fantastiska var att jag åkte helt själv till London, den biten om att det var helt själv var förståss helt ofrivilligt och bara det nederlaget förändrade mycket min inställning till mina närmsta. Men det var nog det som definerar mig mest. Den totala chansningen, misslyckandet och så att resa sig och blunda för allt jag är rädd för. Det är nog bara jag som förstår hur mycket mer människa jag har blivit och det är synd. Jag önskar att de som redan bestämt sig sedan tidigare vem jag är kunde öppna ögonen lite mer.

Jag känner fortfarande att mitt liv kommer bli bättre nu och att det är nya människor som kommer att vara där när det händer. Kanske är det jag som ska sluta försöka ta med mig mitt förlutna till framtiden och bara lämna alla andra bakom mig och ta steget själv.

Men det finns saker och människor jag aldrig släpper.