Hilfe

Jag är rädd.



Det känns som att jag borde lägga alla mina ägg i en och samma korg nu. Multitasking tar mig bara en liten bit överallt. Jag vill komma långt på ett och samma ställe. Helst i Örebro.

Jag behöver ett tecken. Ett litet försiktigt pek åt ett håll. Och någon som tar mig i handen dit, möter mig i dörren. Eller går åt samma håll (härifrån, haha)

//Sidospår som förstör det seriösa//

Jag svor att bli jurist om jag fick vg på senaste tentan och jag genomförde inte det hotet. Kanske är det karma att man inte ska säga något man inte vågar leva upp till. Nu har jag fått en nojjig känsla av att jag inte kommer må bra igen förrän jag hoppat av och sökt jurist. Varför måste just jag drivas av en vilja att vara Eli Stone och Earl Hickey i en liten neurotisk kvinnokropp?

//Seriösiteten is back in again, jo jag lovar//

I förrgår fick jag för mig att jag skulle bli djupt religös. Kan någon som känner mig ge en kommentar på det?

Jag tror det här handlar om grupptillhörighetsbehovet i min primitiva flockhjärna. Ett ypperligt tillfället att lura mig in i en självuppoffrande sekt, om någon har en sådan på lager.

Ett härligt gäng av människor man kan vara sig själv med, men utan tendenser till att självförstöras innifrån och med en eller två dödligt snygga killar med egon mindre än sina penisar.

//Det är så pinsamt att skriva sentimentala brev till folk så jag ninjar min egen blogg för ett shout-out//

Tack för att jag fick vara du tills jag blev mig själv. Tack för den skillnad du gjorde. Tack för allt bra och allt dåligt. Tack för den gången jag satt under ett skrivbord och du ilade på din moped. Tack för att du var den enda som stod upp för mig och också gick till det stora huset i parken och sa som det var. Förlåt för att jag inte uppskattat dig nog, förlåt att jag slösade sådan tid på vesslor.

//

Det finns en till som borde shoutoutas men denna är endast en kroppsdel på ett papper och Klarar sig utan mina sanningar.

Fy fan vad rolig ich bien.
Eller vad säger du der grosse grävling?