Inlägget som gick vilse i sig själv

Jag kämpar för att skriva. Inte här men i ett annat sammanhang. Med det sagt så är det ju inte så att jag inte kämpar för att skriva här också. Men inte lika mycket, eller precis just nu. Det här flyter bara, till skillnad från det andra pretantiösa projektet jag har för mig.

Jag är lite trött på att jag är så sjukt förutsägbar. En uppdatering i bloggen, hon måste ha en kris. Åh, hon öppnar munnen, hon måste nog ha en kris.
Person A: Hörde ni att Linn andades idag?
Person B: Ja, du vet, hon har säkert en kris.

Jävla sterotypa utvecklingskris, man skulle ju kunna ta och bli ett Freudoffer för mindre.

Det är lika bra att lyssna på Nirvana och kluddra i inspirationsblocket och göra absolut inget nytt för att bryta den här förutsägbarhetscirkeln.

Jag såg ocksp ett avsnit av dokument inifrån som jag inte tänker länka till för jag vill ingen så illa. Det är en timme om hur svårt vi svenskar har för att skapa meningsfulla kärleksrelationer. Vem bestämmer vad som är meningsfullt då? Inte är det jag men ändå dras jag med.
De första 40 minutrarna höll jag med om ensamhetens effekter och hur svårt det är att nå fram till människor nuförtiden. Att internet förstör oss och att man inte flörtar på bussen längre. Sen smäller de på de sista minutrarna med hela hetrohetskanonen och låter experter och läkare uttala sig om hur OTROLIGT svårt det är att få barn efter 30. Och hur FRUKTANSVÄRT VANSINNIGT svårt det är att göra spermadonationsinsättningskladderier, och hur OREALISTISKA förväntningar kvinnor har på sin kropp, biologin och tekniken.

ÄR DU BARA LITE OSÄKER PÅ OM DU VILL HA BARN FLICKA LILLA SÅ ÄR DET LIKA BRA ATT KNULLA FRAM ETT PAR FEM STYCKEN NU NU NUUUUUUUU.

Det verkar på något vis som att det är viktigare att föra den mänskliga rasen vidare, för det gör tydligen ingen annan i hela världen. Det ligger på oss frigjorda svenska kvinnor, det är vi som fuckat upp hela jävla planeten med att göra annat med vårt liv, värdera om värdera fel.

Man skulle kunna tro att jag var såhär arg då när jag såg det, men det var jag inte för jag är så sjukt lättlurad. Jag grät istället. Riktiga fula tårar över att jag inte har varken man eller barn, att jag inte förverkligat mig själv som kvinna genom att klämma ut något ur min ladybiznis. Ännu värre att jag inte ens har någon som klämmer sig IN i min ladybizniz.

Och det är det jag är mest arg på, att jag grät innan jag blev arg. Det gör mig mer arg. Och jag vill våldföra mig på min granne (snett under eller rätt över gården, möjligen runt hörnet men för i helvete inte precis vägg i vägg. Jag är förvirrad inte dum) för att bli en fullvärdig medborgare.

Det är två väldigt kolliderande känslor och de kolliderar i min mage. Precis där jag vill att allt ska hända också. Naturens lilla hint.

Nu minns jag varför jag gillar att blogga. Dels för att det känns bättre och dels för att jag vet att Fru. Linn (Frauline, haha) med flera kommer att roas. Och då känns det lite bättre

Nu slutar jag innan jag tappar den vackra uppbyggda stämningen och bara svamlar, om jag inte redan hamnat där? Fan.