Jag trivs på jobbet, jag känner mig viktig och behövd. Jag räknar dagar och skriver listor, väntar på att Q ska få slut på semesterdagar. Skickar små elektroniska nödsignaler över vattnet. Spenderar pengar. Och överlever det mesta. Undivker de flesta. Cyklar till ingenstans. Lägger bud på trasiga pinnstolar. Är skitnödigt kvasiintellektuell, poetisk, dramatisk, melankolisk.
Just nu är jag jag, och längtar efter förändring. Känner mig tatueringpiercingfärgahåret och inser att jag redan varit där. Men något nytt ska jag nog hitta på, vänta bara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar