Jag gillar att läsa mina gamla inlägg här för de representerar mig så bra, jag tycker om mig själv när jag påminns om att jag kan vara rolig om jag vill. Att jag kan vara både upp och ner och att jag är bra.
För första gången på väldigt länge så läste jag mina gamla helgondagboksinlägg från början till slut. Jag gör inte det annars för att de är från en tid av mig som jag föraktar och skräms av. Jag var så otroligt småsint, destruktiv och ångestfylld. Jag kunde inte se den stora bilden. Jag tänkte för mycket på mig själv. Det gör ont att läsa vad Linn tyckte om kärlek när hon hade den.
Jag läste ett inlägg från 29:e mars 2006 och började gråta. Det var som om rubriken var "Du går i cirklar och måste få veta det". Jag tror att jag har blivit den bästa versionen av mig som är så mycket starkare än vad jag var förut och så får jag svart på vitt att jag brottas med samma kval i livet som jag gjorde då.
Jag är ett pianosolo. jag går diririm-dim-dim dirirririr-dim dimdim. och jag gråter.
Jag gråter därför att mitt liv sitter ihop med kontaktlim och det stinker, men ingen annan märker något.
Jag är sång någon nynnar på och jag låter mmm-m-mmm mmmmmM. och jag skakar.
Jag skakar därför att jag redan vet allt om mig själv, och det är jag ensam om.
Förr eller senare ska jag blogga om något glatt så ni inte skickar mig någonstans (HA!, internskämt for one please). Det är inte det att jag ligger under en sten och gråter hela dagarna numera. Jag skriver bara oftare om mina motgångar när jag har dem för det ger mig mer. Alla som verkligen är orolig får väl höra av sig oftare för att försäkra sig om att det är sant antar jag och inte hänga i bloggen som enda källa. Pwnd.
Sen går det inte att vara ledsen över det faktum att jag kan göra något med orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar