Jag har gjort det till en konstform, jag har gjort det till mitt allt.

Nästa vecka ska jag bjuda en annan del av mitt liv på mat. En del av mig som inte blivit äldre än 15. Som inte fått trotsa klart, aldrig varit full, inte smällt i någon dörr, aldrig gråtit över misstag. Den halvan av den jag är som aldrig kommer veta vem jag är, och hur jag blev såhär.
För att han inte tror det är sant.

I sådana här lägen skull man haft en fru som distraherar elefanten i rummet.

Det vore så roligt med ett eget litet hus, en minivilla man får tapetsera själv och som har ett torn. Jag såg en sån i Hem & Hyra, det gav hopp om bättring.

Den här veckan vill jag ha barn igen. Livet är en bok och du måste läsa den, som en visare och på alla vis missanpassad pusselbit av mitt liv skulle sagt, och haft rätt. Som alltid.