Jag kanske inte är mänsklig men jag ändå kvinna.

Det här är det våghalsiga påhittet att blogga på en trådlös lina som åker 90 km/h. Förhoppningsvis hamnar iallafall lite av det här i mitt arkiv och så kan jag posta det någon gång. Är på hem från en jättefin semester i norska fjällen. Där har jag gjort två mycket, för mig, ovanliga saker.
Uppskattat naturlandskap och saknat min pojkvän. Det är I-landsproblem man aldrig vill bli av med.

Jag har helt slut på poetiska ord, jag känner mig bara helt vanlig och det är ovanlig skönt. Jag tror att jag kommer bli ett sånt där hundögt pateto som aldrig får en kreativ rad ur sig igen därför att de vackra orden inte kom ur min storhet utan bodde i min ångest. Århundranden från detta när mina samlade emodikter kommer i tryck och jag är en haussade kulturlegend kommer denna dag att markeras som den dagen då Lita dog och Linn tog över och levde hennes liv helt normalt tills det tog slut.

The end.