Vad du än gör med mig nu så får du mig ändå.

Idag när jag gick på slottsbron så spelades det en låt på min iPod som verkligen gav mig den här känslan om att varenda ord handlade om mig. Den är tyvärr alldeles för uppenbar och rakt på sak för att jag ska återge den här i min mystiska emoblogg. Jag arbetar ju mest med metaforer och omskrivningar. Kanske ska jag sluta med det. Jag har nog inte insett värdet av att kunna känna igen sig i någons ord och veta att man är en del av den känslan som förmedlas.

Det tangerar ett annat ämne, att jag är så himla rädd för att folk ska få reda på att jag är precis lika mjuk, osäker och hopplöst investerad i hopp som alla andra. Jag tänker börja hoppas igen. Även om det skulle resultera i att jag blir sjukt sårad i slutändan så är det nog värt det att tillåta sig vara en av den karusellen alla andra åker. Det går inte att vinna matchen på avbytarbänken.