Jag saknar den tid då man fick ligga kvar på marken och gråta när man ramlat och slagit sig. Var tog de åren vägen? Varför ska man resa sig när det fortfarande gör ont.
Som människa får man känna så, men ur psykoterapeutisk synvinkel vet jag exakt varför jag är tvungen att resa mig. För att ingen kommer att komma och lyfta upp mig och blåsa bort det onda. Freud har förstört all poesi i min kropp och bytt ut det mot snusförnuftig utvecklingsteori. Kanske är det därför mina försök att skriva känslor alltid blir en rapport.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar