Ni håller oss vid liv

Jag skulle vilja kunna nå någon. Sträcka mig och kunna beröra. Göra skillnad.
Jag vill betyda något för någons liv och utveckling. Vara en del av något större.

Lyckas jag inte på ett invidivplan skall jag försöka sluta flumma med mina bokdrömmar och skärpa mig.

Mitt behov av bekräftelse är löjligt.

Du och jag ska aldrig dö.

Du och jag ska aldrig dö

Låt dom aldrig få se dig svag
Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig, aldrig få se
Få se dig gå ner


Thåström är en pärla :) Jag räknar det till en av mina bästa konsertminnen. Även om Kent alltid är bäst och inget mäter sig så är Thåström på peace and love känslomässigt. Att sitta på trottoarkanten och gråta till FanFanFan...

Tiden har gått fort och snart har vi en sommar som innebär så mycket tillbakagång om jag inte kämpar för att behålla det jag skapat. Självständighet har blivit otroligt viktigt för mig nu.

Det som går igen kommer tillbaka

Idag känner jag mig som en slagen hundvalp, så himla dum på något vis. Tur att jag inte träffat så mycket folk iallafall, jag är oförtjust i svaghet in public.

Men på den positiva sidan av livet så ska bli roligt att vara fadder till hösten. Ta hand om de stackars nya, få lite gemenskap. Ha skoj!


Dagens låt är: Generation ex - Kent
Dagens doft: Vårregn

Ta''al habibi

Idag har jag för tredje gången sedan jag tog min studentlåda i besittning möblerat om. Jag älskar förändring nästan like mycket som jag avgudar stabilitet. Jag hoppas det här är den sista förändringen innan jag hittar helt rätt. Med allt.

Jag ser tunneln i ljusets slut.

Lid för konsten eller brinn

Imorgon är det Kent på Conventum. Jag är väldigt förväntansfull men samtidigt rädd för att jag egentligen är en stram människa utan förmåga att visa känslor. Tänk om jag kämpar mig till tidernas bästa platser och står där och inte förtjänar dem för att jag inte kan skrika och gråta. Bara vara i min bubbla. Det är nog inte alla som ser det som jag. Att jag vill vara i en bubbla med dem, bara stå och titta som om det vore en film eller något annat där jag inte har möjlighet att ingripa.

Jag vill aldrig vara delaktig, men jag vill se vad som händer, och det kan jag inte längst bak.

Jag är mer nöjd med tentan än jag trodde, av någon anledning känns den överkombar men det känns så förmätet att säga så.

Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

Jag tror jag är påväg att hitta mig själ, jag mår illa. Kanske inte över den jag blir utan mer den jag var, och vilken stor skillnad det har blivit.
Jag har blivit en kompromiss av mig själv, lyckligt.


Förvånansvärt har jag lyckats hålla mitt hem helt och rent sedan förra storstädningen, jag hoppas jag lyckas hålla efter den här utvecklingen länge till. Disken är klart svårast.

Det händer väldigt mycket nu, alltid något att se fram emot, något roligt, skrämmande, underbart. Först i raden är Kent på fredag.

Dagens låt: Doktor vänster - Doktor kosmos

Så länge du kan tala franska så mår du bra

Idag har jag haft en otroligt produktiv dag som innefattat både pyssel och städ, mathandel och promenader. Jag har gjort många av de sakerna som stått på min att-göra-lista länge. Fler tillkom tyvärr.

Jag älskar att ha farten uppe så att det känns som att jag passerar livet revy iställer för tvärtom.

När jag gick igenom mitt inspirationsblock hittade jag det här, glömde bort att jag skrivit det, vilket verkar ganska otroligt med tanke på att jag minns frustrationen när den blev till.

Det stora livet
de långa klyschorna
om
den vackra vägen

Allt som spelar roll är de som aldrig ligger kvar
Ni vill att jag ska resa mig trots att det gör ont.

En längre lista för livet

Det här har varit en lång helg och jag har absolut inte tagit vara på den som jag borde. Så mycket saker jag borde avklara, och gott om tid men inget genomförande. Jag har tappat diciplinen. Det är dags att ta sig i kragen och göra det jag kan för att driva livet framåt.

Ett steg i rätt riktning är att ta mig själv på allvar.

Ser jag ut som en isbjörn i den här?

Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade så jag har väl inga läsare kvar, men jag blev påmind av en kursare att jag borde blogga och då mindes jag hur skönt det var att slänga ut sitt liv på internet.

Det hände mycket med liv när jag kom hit, jag öppnade mig för världen och var redo att riskera lite för att få mer. Självklart resulterade det både i hållbara utvecklingar och gråtande nätter. Det viktigaste jag här lärt mig är min självständighet och att inte ta den för givet. Varje dag måste man vakta på sin självbestämmanderätt och fundera om det verkligen är jag som bestämmer, eller om man får en "hjälpande hand".

Det mest fantastiska var att jag åkte helt själv till London, den biten om att det var helt själv var förståss helt ofrivilligt och bara det nederlaget förändrade mycket min inställning till mina närmsta. Men det var nog det som definerar mig mest. Den totala chansningen, misslyckandet och så att resa sig och blunda för allt jag är rädd för. Det är nog bara jag som förstår hur mycket mer människa jag har blivit och det är synd. Jag önskar att de som redan bestämt sig sedan tidigare vem jag är kunde öppna ögonen lite mer.

Jag känner fortfarande att mitt liv kommer bli bättre nu och att det är nya människor som kommer att vara där när det händer. Kanske är det jag som ska sluta försöka ta med mig mitt förlutna till framtiden och bara lämna alla andra bakom mig och ta steget själv.

Men det finns saker och människor jag aldrig släpper.

Jag är en Ö!

Usch, borde jag ha en blogg? Jag är ju så otroligt usel på att blogga!

Jag trivs på programmet även om jag känner ungefär varannan dag att jag vill gömma mig under en sten. Jag har lovat mig själv att sluta äta mumsiga mackor från samtliga 1001 resturanger och cafér på campus. Däremot tänker jag aldrig sluta äta pastabuffé och plocka i låda hem.

Jag ska vara med i en övning med kommunens posom-grupp (googla det) det ska bli väldigt intressant. Jag var på ett informationsmöte som svenska kyrkan höll i, de bjöd på mackor och jag har frukost i en vecka nu :)

Jag fortsätter att lunka på i stilla takt här jag.

Ha det bra