Så länge du kan tala franska så mår du bra

Idag har jag haft en otroligt produktiv dag som innefattat både pyssel och städ, mathandel och promenader. Jag har gjort många av de sakerna som stått på min att-göra-lista länge. Fler tillkom tyvärr.

Jag älskar att ha farten uppe så att det känns som att jag passerar livet revy iställer för tvärtom.

När jag gick igenom mitt inspirationsblock hittade jag det här, glömde bort att jag skrivit det, vilket verkar ganska otroligt med tanke på att jag minns frustrationen när den blev till.

Det stora livet
de långa klyschorna
om
den vackra vägen

Allt som spelar roll är de som aldrig ligger kvar
Ni vill att jag ska resa mig trots att det gör ont.

En längre lista för livet

Det här har varit en lång helg och jag har absolut inte tagit vara på den som jag borde. Så mycket saker jag borde avklara, och gott om tid men inget genomförande. Jag har tappat diciplinen. Det är dags att ta sig i kragen och göra det jag kan för att driva livet framåt.

Ett steg i rätt riktning är att ta mig själv på allvar.

Ser jag ut som en isbjörn i den här?

Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade så jag har väl inga läsare kvar, men jag blev påmind av en kursare att jag borde blogga och då mindes jag hur skönt det var att slänga ut sitt liv på internet.

Det hände mycket med liv när jag kom hit, jag öppnade mig för världen och var redo att riskera lite för att få mer. Självklart resulterade det både i hållbara utvecklingar och gråtande nätter. Det viktigaste jag här lärt mig är min självständighet och att inte ta den för givet. Varje dag måste man vakta på sin självbestämmanderätt och fundera om det verkligen är jag som bestämmer, eller om man får en "hjälpande hand".

Det mest fantastiska var att jag åkte helt själv till London, den biten om att det var helt själv var förståss helt ofrivilligt och bara det nederlaget förändrade mycket min inställning till mina närmsta. Men det var nog det som definerar mig mest. Den totala chansningen, misslyckandet och så att resa sig och blunda för allt jag är rädd för. Det är nog bara jag som förstår hur mycket mer människa jag har blivit och det är synd. Jag önskar att de som redan bestämt sig sedan tidigare vem jag är kunde öppna ögonen lite mer.

Jag känner fortfarande att mitt liv kommer bli bättre nu och att det är nya människor som kommer att vara där när det händer. Kanske är det jag som ska sluta försöka ta med mig mitt förlutna till framtiden och bara lämna alla andra bakom mig och ta steget själv.

Men det finns saker och människor jag aldrig släpper.

Jag är en Ö!

Usch, borde jag ha en blogg? Jag är ju så otroligt usel på att blogga!

Jag trivs på programmet även om jag känner ungefär varannan dag att jag vill gömma mig under en sten. Jag har lovat mig själv att sluta äta mumsiga mackor från samtliga 1001 resturanger och cafér på campus. Däremot tänker jag aldrig sluta äta pastabuffé och plocka i låda hem.

Jag ska vara med i en övning med kommunens posom-grupp (googla det) det ska bli väldigt intressant. Jag var på ett informationsmöte som svenska kyrkan höll i, de bjöd på mackor och jag har frukost i en vecka nu :)

Jag fortsätter att lunka på i stilla takt här jag.

Ha det bra

Händerna i taket SOBRA

Idag var instutitionsdag och första nolleaktiviteten. Leka namnlekar och mingla. På måndag börjar kurserna, och jag ser hemskt mycker fram emot det. Var lite halvrostigt att komma tillbaka i det sociala livet efter en hel sommar av att bara vara för sig själv och ta det lungt, utan krav på att vara trevlig eller intressant. Men bara jag kom igång så var det skönt att lära känna lite folk.

Imorgon blir det stadsvandring och tårtbakning, tveksamt om jag går på kårinvigningen. Inte bra med för mycket av det goda anser jag. Jag kommer förmodligen ha gott om tid för att gå på kåren och liknande.

Laptop utan namn

Dator! Den är väldigt fin och jag är rädd för den. Allt är som det ska. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid pekplatta kompakt tangentbord och diverse andra nymodigheter. Jag har gett mig fan på att inte skaffa mus till. Jag ska bli the master of the pekplatta.

Köpte böcker idag som kostade mig skjortan och för att få hem resten från adlibris så får jag nog betala både kjol och underbyxor.

Insändare i Metro idag: "Vad tänkte japanerna när de la VM i friidrott på natten?"

Det är något att fundera på, haha.

Du är inte mindre än du gör dig.

Jag har hittils konstaterat att Örebro är hemskt stort och att jag är relativt liten. Jag måste skaka av mig småstadsmentaliteten snarast om jag ska klara mig här.

Jag tog mig för att cykla hemfirån ända in till stan för att köpa mig ett busskort, för jag är snål. Det resonamenget går ihop jag lovar. Jag letar i vild förtvivlan efter det där resecentrumet som jag vet finns här för jag anlände vid det för två dagar sedan. Jag hamnar i centrum men något större "rese" fann jag inte där. Tillslut var jag så trött att jag var tvungen att gå in på en pressbyrå och köpa något svalkande. Där ramlade jag också över ett busskort. I större städer är det nämligen dit man vänder sig för att göra sådant.

Jag passade också på att köpa hejdlöst mycket tid på en sidewalk express som befann sig i samma pressbyrå, som hädanefter kommer att gå under namnet "min stora räddning och vän".

En annan sån sak som skriker "Lantlolla" är att jag cyklade på trottoaren genom hela centrum. Alla andra trampade modigt på på vägen bland bussarna, trodde jag. Efter noga observerande insåg jag dock att det aldrig kom några bilar. Jag sluter mig därför till att de otroligt breda vägarna här faktiskt är cykelbana, där bussarna samsas. Trots denna insikt håller jag mig nog kvar på trottoaren ett tag till eftersom att jag inte ser skillnad på cykelbanorna och bilvägarna (som korsar lite då och då, annat vore orimligt.)

Nu ska jag se till att spara lite tid så jag hinner skriva imorgon också. Kram på er alla!
Jag hoppas att Ditt-Inger är nöjd nu. :)

Måns är ett namn som börjar på M

Ja, då har jag tekniskt sett flyttat hemifrån eftersom att näst intill alla mina tillhörighögheter befinner sig i Örebro, sånär som på ett par saker som utan problem kan packas i väska och tas med på söndag (19/8) och följa med mig "hem".

Nu jobbar jag måndag tisdag, sen tar jag emot välönskningar resten av veckan. Jag har tagit det djärva beslutet att inte placera någon dator där nere och förlitar mig helt på att beställa en som hamnar på posten utlämningställe och avhämtas av mig så snart löningen sitter på mitt konto. Därför kommer ni att uppleva ett avbrott i mitt bloggande som kommer vara ungefär lika länge som det vanligtvis tar mig att skriva så det kommer förståss inte påverka mina läsare nämnvärt.

Nu har jag nästan helt bestämt mig för vilken dator jag ska köpa detta pga att min tekniska support har begett sig över vattnet utan någon anmälan om när han kan tänkas återgå i tjänst. jag har dock ett litet problem kvar så jag skulle ändå uppskatta snar återkomst, ochså därför att jag saknar dig.

Tack för visat intresse

Du är resan som jag velat ska ta fart.

Igår var jag och såg min framtid. Jag blev både förväntansfull och rädd.

Campus är större än Vågbro. Vissa av föreläsningssalarna såg precis ut som i amerikansk collegefilm. Jag kan inte bekskriva det bättre. Resturanger överallt, i teknisthuset fanns enservering av pastabuffé varje dag, med möjlighet att för 35 kr ta med sig en låda hem. Det är något jag ska överväga att göra varje dag resten av mitt liv.

Lägenheten var hemskt liten, mycket mindre än jag trodde. Men jag har en odödlig optimism som kommer att ro allt det här i land.

Och jag är fruktansvärt rädd, för att vara ensam, utan mamma, långt borta.

Jag skymtade Måns, ni skulle inte tro mig om jag sa förklarade men så är det.

Kärlek lovar stort men håller tunnt.

Idag är det födelsedag som inte känns så födelsedagig. Kanske för att jag var på jobbet, och för att jag tappat en liten bit av min barnakänsla på att vara på väg att flytta hemifrån. Mognadesprocessen kan mätas i sopsäckar. Jävlar vad massor med skit jag samlat på mig genom åren. Det kändes renande för själen att slänga grejer. Som att släppa taget om sitt förflutna på något vis. (Jo, jag är psykoanalysexpert och skitviktig, stäm mig!). Mitt mål är att ha så lite grejer som möjligt när jag flyttat. Sparsamt möblerat, begränsat pyntat. Kanske kommer jag ifrån inredningsstilen som för tillfället går under namnet "Förvirrad 14-åring". Och de blir förjäkligt lättstädat. Åh de våta drömmar jag har om mitt nya hem. Tilläggas måste dock att det sparsamma inte gäller köket. Jag har mer köksredskap än vad jag har något annat just nu. Vi får se vad jag ska göra åt det.

Det känns någorlunda stort med 19 ändå. 20 är det första som skrämmer mig.

Jo, jag kom in på Örebro Universitet, ja jag måste lägga till "Universitet" därför att det tillhör den skitviktiga biten av "låtsaspoetisk och skitviktig". Nu är det bara tak över huvudet och ett par andra saker som ska redas ut så är jag på väg.

Kul för mig.