Rösta på mig snälla

Se till att besöka universitet/högskolar och synas i studentmässor och dylikt. Många är vilsa och inser inte att de kan vara med i facket under studietiden. Det finns en kunskapstörst bland studenter om det som väntar efter examen som de inte vet var de ska vända sig för att släcka. Där kommer ni som räddaren i nöden.

Nu får du mig ändå

Hörde jag tristess och frustration?

Jag längtar hem till min post, skolådan, fetaosten. Borta bra men hemma hos Linn bäst. 

Komma igång med nästa termin känns lockande. Jag är peppad och på gång. Vi får hoppas att det håller sig ända fram till jul. Jag tycker det kan få ta sin lilla stund. Allt går så fruktansvärt fort. Aldrig ska jag anklagas för att vara en fantast av julfirande. Helst vill man stanna i det trygga i att gå på föreläsningar och bli försörjd av CSN. Inte så mycket press och ansvar och allt sånt där man ska vara redo för efter examen. 

Nog första gången jag tänker tanken att saker skulle kunna få gå baklänges.

Våren är min morot. Jag vill åka tåg. Tåg och post är de dolda nöjena i livet.

Finns det något mer deprimerande än en läggmatch i pingis på psyket?

Om man vill följa sig egen personliga utveckling så ska man försöka se tillbaka på sig själv. Läsa sina gamla blogginlägg, dagböcker, kanske dikter. Se sig själv pånyttfödas som den där "helt nya människan" och sen skratta när man inser att det gått flera personligheter sedan man var den .

Jag gillar att läsa mina gamla inlägg här för de representerar mig så bra, jag tycker om mig själv när jag påminns om att jag kan vara rolig om jag vill. Att jag kan vara både upp och ner och att jag är bra.

För första gången på väldigt länge så läste jag mina gamla helgondagboksinlägg från början till slut. Jag gör inte det annars för att de är från en tid av mig som jag föraktar och skräms av. Jag var så otroligt småsint, destruktiv och ångestfylld. Jag kunde inte se den stora bilden. Jag tänkte för mycket på mig själv. Det gör ont att läsa vad Linn tyckte om kärlek när hon hade den. 

Jag läste ett inlägg från 29:e mars 2006 och började gråta. Det var som om rubriken var "Du går i cirklar och måste få veta det". Jag tror att jag har blivit den bästa versionen av mig som är så mycket starkare än vad jag var förut och så får jag svart på vitt att jag brottas med samma kval i livet som jag gjorde då.

Jag är ett pianosolo. jag går diririm-dim-dim dirirririr-dim dimdim. och jag gråter. 

Jag gråter därför att mitt liv sitter ihop med kontaktlim och det stinker, men ingen annan märker något. 

Jag är sång någon nynnar på och jag låter mmm-m-mmm mmmmmM. och jag skakar.

Jag skakar därför att jag redan vet allt om mig själv, och det är jag ensam om.

Förr eller senare ska jag blogga om något glatt så ni inte skickar mig någonstans (HA!, internskämt for one please). Det är inte det att jag ligger under en sten och gråter hela dagarna numera. Jag skriver bara oftare om mina motgångar när jag har dem för det ger mig mer. Alla som verkligen är orolig får väl höra av sig oftare för att försäkra sig om att det är sant antar jag och inte hänga i bloggen som enda källa. Pwnd.

Sen går det inte att vara ledsen över det faktum att jag kan göra något med orden.

Jag är inte vackrast i världen men världen är vackrast i mig

Men mu!

Jag är en ö som för tillfället går igenom visumansökningar.

Jag ska jobba på min social förmåga, fy fan vad den är eftersatt. 

Hem till min skolåda. Pengar! Liv!

Vem blåser i min tuta?

Håll mig inte kvar i sånt jag lämnat. Lämna inte det jag ännu inte är färdig med, ensamt med mig.

Skillnaderna mellan en postlåda och en brevlåda är förutom det uppenbara också det att sådant jag lämnar i postlådan inte hamnar i min brevlåda. Jag är inte särskilt sugen på en telefonkö, jag vill bara ha en vårdkö. Numrera mig.

Kristina besökte mig i helgen och lös upp min tillvaro. Tack. Jag skrattade så jag fick ont. Hon är kanske inte lika anpassningsbar och socialt kompetent som jag är men hon är då en jävel på att dra ogröna godisbitar. Säkert en hemlig talang hon försöker dölja och använda emot mig.

Att vakna upp var hårt, senaste året har varit svårt

Ingen post på en vecka men idag fick jag iallafall ett paket av hopp och drömmar.

Jag lever för mycket i mina drömmar, ibland fastnar jag där. Då får man dricka saft i skuggan och önska att man bodde på sin egen övervåning. Kanske skulle allt plinka lite klarare, det dunka lite dovare. Skrikas lite ljusare.

Dagens citat skulle vara "You mean nothing to me anymore" men det klingar lite falsk. Vi kommer alltid vara en komposition av Anna Ternheim men inte den. Vi är för alltid "Better be", på gott och ont.  "Tribute to Linn" behöver ingen kategorisering.

Förhoppningsvis har läsare världen över nu bekantat sig med dessa på närmsta dutub. Jag har gjort gott..

Låt dem aldrig få se dig skaka.

Jag skriver listor idag.

Viljan att vara kreativ öser över mig, jag har hybris och jag vill ta över världen. Jag är den starkaste kvinna som någonsin växt upp och jagkanlevagenomallt. Jag är den sköraste blomma som någonsin växt i asfalt, jag är den mest melankoliska, tragiska och ynkligaste djurart som utrotats i en skog. Jag är president och kung.

Ni ska älska mig, dyrka mig, håna mig, skaka mig, vörda mig, hylla mig, slå mig flå mig och sätta mig på en piedestal. 

Och vi ska fortsätta.

Och jag går gärna vilse just inatt.

Nu känns allt så stort helt plötsligt och jag är bara en bit i pusslet. Visserligen en hörnbit. Andra hörnbiten är dock väldigt långt bort. Ändå så ska hypotenusan av en jämn kvadrat alltid vara kortade än de två sammanlagda kateterna. Det går dock inte att ta med i ekvationen eftersom att jag var en usel naturvetare redan när jag trodde att jag var det och illusionen börjar att brännas i kanterna något. 

Inte är jag humanist heller, det skulle kräva en human sida av mig. Jag är en ö och ni är de vågor som tror att stranden är en grå gräns mellan oss. Det är den inte kan jag meddela. Iallfall inte när jag bunkrat med sandsäckar. 

Det är metaforernas afton ikväll, eller vad sägs om ett citat från J.Berg
"Det är läggdags för skämten, det är allvar i år"

En opera för mitt nederlag

Jag är lite ledsen, saker går lite dåligt just nu. Inte the grand bakslag, men inte särskilt bra heller.

Allt kan dränkas i en härlig sjöbuffé på Ålandsbåten, på söndag är det dags att frossa. Ja jag tänker mest på maten men kan någon klandra en stackars student på sommaren?

I'm not really lost

Jag överlevde och såg mycket nytt, Insett följande. Knark är bajs (tältgrannarna gav mig många sömnlösa nätter med sitt haschande yrande) trodde de skulle ramla över mitt tält och mosa mig. Melissa Horn är bättre än vad man från början tror. Detsamma gäller Billie the vision and the dancers. "Det är för mycket kuk på festivalscenerna". Det säger allt om dem.

Jag har hittat ett litet inre zen angående det väntade bakslaget. Jag är ett med världen och annat flum.