Frustration

Åh vad jag är sugen på några listor! Massor med listor, just nu pular på jag på en lista över alla listor som måste göras. Livet är underbart när man får peta organisera och lägga i små lådor för att få översikt. "Kontrollbehov" är inget skällsord i min värld. Det är något vackert.

Jag har rensat bort allt som satt på mina garderobsdörrar för att byta ut det mot "The wall of insanity" så jag kan överskåda alla listorna på ett vettigt vis. Bara för att jag har några läsare som vill skratta åt det här och några som kanske behöver några nya uppslag på deras egen listmani så ska jag lägga ut list-listan. Eller metalistan som vi säger i vetenskapsteoretiska termer.


Saker som ska postas
Förberedelser inför Indien
Saker som ska bifogas i visumansökan
Packlistan
Pepplista
Köpa på lång sikt
Vardagsbestyr
Kristinalistan
Att läsa
Centrumärenden som måste göras den här veckan

Stalkernurse.....you are going down.

Jag har många tankar som inte lämpar sig på en blogg nu, ledsna saker som jag trodde jag lagt bakom mig.


Något som däremot är ypperligt i en blogg när skvaller och pinsamheter och jag kan meddela att jag hemsöks av drömmar av det erotiska slaget. Personen i fråga är ingen tidigare kärlek och vållar mig därför mer problem. Det tar mig nämligen en halv dag eller så att komma fram till att jag egentligen inte har några romantiska känslor för personen i fråga. Dessutom har jag svårt att försonas med tanken att den aktuella personens prestationsförmåga är helt mitt eget fantasiverk.

Livet är hårt i I-land.

Jag vill skratta som en förkyld kvinna

Jag har glömt bort vad glad jag blir av att sitta i biblioteket. Det tar bort lite av ensamheten och paniken. Böcker och atmosfären. Att inte vara ensam. Genom lite omvänd logik om disk jag ändå inte bryr mig om så ska det bli pastalåda idag. Sen tillbaka till min stackars misär.

Kyss mig varsamt om vi ses igen

Jag saknar CirkusMiramarVerklighet. Jag är med i en uthållighetstävling: Hur länge man gå utan krull (inget stavfel). Det skulle ha behövts lite Fröken Malaria här.

Det ska minsann åkas tåg, tro på det. Jag ska bli den första kvinnan att åka jorden runt i tåg. Det är det jag ska bli känd för :)

Alla droppar små

En tenta utan böcker, så avslappnande. Däremot får de inte dröja för länge då det skulle ge mig en stressig panikkänsla. Hela den här terminen har gett mig stressig panikkänsla.

Oväntade pengar gör mig också stressad, de skriver på mig att få bli använda. Men jag ska tvinga in dem på banken och i det mörkaste sparkontohörn jag kan hitta. Där skall de förbli. Amen

Hilfe

Jag är rädd.



Det känns som att jag borde lägga alla mina ägg i en och samma korg nu. Multitasking tar mig bara en liten bit överallt. Jag vill komma långt på ett och samma ställe. Helst i Örebro.

Jag behöver ett tecken. Ett litet försiktigt pek åt ett håll. Och någon som tar mig i handen dit, möter mig i dörren. Eller går åt samma håll (härifrån, haha)

//Sidospår som förstör det seriösa//

Jag svor att bli jurist om jag fick vg på senaste tentan och jag genomförde inte det hotet. Kanske är det karma att man inte ska säga något man inte vågar leva upp till. Nu har jag fått en nojjig känsla av att jag inte kommer må bra igen förrän jag hoppat av och sökt jurist. Varför måste just jag drivas av en vilja att vara Eli Stone och Earl Hickey i en liten neurotisk kvinnokropp?

//Seriösiteten is back in again, jo jag lovar//

I förrgår fick jag för mig att jag skulle bli djupt religös. Kan någon som känner mig ge en kommentar på det?

Jag tror det här handlar om grupptillhörighetsbehovet i min primitiva flockhjärna. Ett ypperligt tillfället att lura mig in i en självuppoffrande sekt, om någon har en sådan på lager.

Ett härligt gäng av människor man kan vara sig själv med, men utan tendenser till att självförstöras innifrån och med en eller två dödligt snygga killar med egon mindre än sina penisar.

//Det är så pinsamt att skriva sentimentala brev till folk så jag ninjar min egen blogg för ett shout-out//

Tack för att jag fick vara du tills jag blev mig själv. Tack för den skillnad du gjorde. Tack för allt bra och allt dåligt. Tack för den gången jag satt under ett skrivbord och du ilade på din moped. Tack för att du var den enda som stod upp för mig och också gick till det stora huset i parken och sa som det var. Förlåt för att jag inte uppskattat dig nog, förlåt att jag slösade sådan tid på vesslor.

//

Det finns en till som borde shoutoutas men denna är endast en kroppsdel på ett papper och Klarar sig utan mina sanningar.

Fy fan vad rolig ich bien.
Eller vad säger du der grosse grävling?

Rösta på mig snälla

Se till att besöka universitet/högskolar och synas i studentmässor och dylikt. Många är vilsa och inser inte att de kan vara med i facket under studietiden. Det finns en kunskapstörst bland studenter om det som väntar efter examen som de inte vet var de ska vända sig för att släcka. Där kommer ni som räddaren i nöden.

Nu får du mig ändå

Hörde jag tristess och frustration?

Jag längtar hem till min post, skolådan, fetaosten. Borta bra men hemma hos Linn bäst. 

Komma igång med nästa termin känns lockande. Jag är peppad och på gång. Vi får hoppas att det håller sig ända fram till jul. Jag tycker det kan få ta sin lilla stund. Allt går så fruktansvärt fort. Aldrig ska jag anklagas för att vara en fantast av julfirande. Helst vill man stanna i det trygga i att gå på föreläsningar och bli försörjd av CSN. Inte så mycket press och ansvar och allt sånt där man ska vara redo för efter examen. 

Nog första gången jag tänker tanken att saker skulle kunna få gå baklänges.

Våren är min morot. Jag vill åka tåg. Tåg och post är de dolda nöjena i livet.

Finns det något mer deprimerande än en läggmatch i pingis på psyket?

Om man vill följa sig egen personliga utveckling så ska man försöka se tillbaka på sig själv. Läsa sina gamla blogginlägg, dagböcker, kanske dikter. Se sig själv pånyttfödas som den där "helt nya människan" och sen skratta när man inser att det gått flera personligheter sedan man var den .

Jag gillar att läsa mina gamla inlägg här för de representerar mig så bra, jag tycker om mig själv när jag påminns om att jag kan vara rolig om jag vill. Att jag kan vara både upp och ner och att jag är bra.

För första gången på väldigt länge så läste jag mina gamla helgondagboksinlägg från början till slut. Jag gör inte det annars för att de är från en tid av mig som jag föraktar och skräms av. Jag var så otroligt småsint, destruktiv och ångestfylld. Jag kunde inte se den stora bilden. Jag tänkte för mycket på mig själv. Det gör ont att läsa vad Linn tyckte om kärlek när hon hade den. 

Jag läste ett inlägg från 29:e mars 2006 och började gråta. Det var som om rubriken var "Du går i cirklar och måste få veta det". Jag tror att jag har blivit den bästa versionen av mig som är så mycket starkare än vad jag var förut och så får jag svart på vitt att jag brottas med samma kval i livet som jag gjorde då.

Jag är ett pianosolo. jag går diririm-dim-dim dirirririr-dim dimdim. och jag gråter. 

Jag gråter därför att mitt liv sitter ihop med kontaktlim och det stinker, men ingen annan märker något. 

Jag är sång någon nynnar på och jag låter mmm-m-mmm mmmmmM. och jag skakar.

Jag skakar därför att jag redan vet allt om mig själv, och det är jag ensam om.

Förr eller senare ska jag blogga om något glatt så ni inte skickar mig någonstans (HA!, internskämt for one please). Det är inte det att jag ligger under en sten och gråter hela dagarna numera. Jag skriver bara oftare om mina motgångar när jag har dem för det ger mig mer. Alla som verkligen är orolig får väl höra av sig oftare för att försäkra sig om att det är sant antar jag och inte hänga i bloggen som enda källa. Pwnd.

Sen går det inte att vara ledsen över det faktum att jag kan göra något med orden.

Jag är inte vackrast i världen men världen är vackrast i mig

Men mu!

Jag är en ö som för tillfället går igenom visumansökningar.

Jag ska jobba på min social förmåga, fy fan vad den är eftersatt. 

Hem till min skolåda. Pengar! Liv!