Party with my pain

Det visade sig att det går bra att skriva när man är glad också. Allt är inte emoness all the time. Och måste inte vara det heller.

Jag har en ny tröja för dåligt självförtroende. Den är kritstrecksrandig och har hål för tummarna i ärmarna, den har påsydda vingar som är snörade i ryggen. Den är helt underbar, vill man gå på krogen eller vill man krypa i soffan och lyssna på Thåström medan man leker med tummarna i ärmen så går det alldeles bra. Det bästa av allt: Den här gången döljer den inget.

Igår var gyllene onsdagen då bara bra saker hände och jag hoppas att helgen fortsätter i samma tecken.

Idag var det helt okej att vara hämndlysten och bitter, zweite skrattade tillochmed. Kanske för att hon vet att det är ett friskhetstecken.

Jag har testat att använda uttrycket "Mina föräldrar" i lite olika sammahang den senaste veckan, det rullar bra i munnen och klingar fint i öronen. Det har ett underliggande brus av "normal". Ett fult ord egentligen men ibland känns det tryggt.

Jag har gjort det till en konstform, jag har gjort det till mitt allt.

Nästa vecka ska jag bjuda en annan del av mitt liv på mat. En del av mig som inte blivit äldre än 15. Som inte fått trotsa klart, aldrig varit full, inte smällt i någon dörr, aldrig gråtit över misstag. Den halvan av den jag är som aldrig kommer veta vem jag är, och hur jag blev såhär.
För att han inte tror det är sant.

I sådana här lägen skull man haft en fru som distraherar elefanten i rummet.

Det vore så roligt med ett eget litet hus, en minivilla man får tapetsera själv och som har ett torn. Jag såg en sån i Hem & Hyra, det gav hopp om bättring.

Den här veckan vill jag ha barn igen. Livet är en bok och du måste läsa den, som en visare och på alla vis missanpassad pusselbit av mitt liv skulle sagt, och haft rätt. Som alltid.

En socionom med en blogg

Jag vill bara för future reference meddela alla, så det inte blir några förvirringar:

När jag och Kristina har tagit kontrollen och regerar över ett eget land så skall alla våra myndighetsbeslut vara klara besked: "Njet och därmed basta!" Vi mesar inte, och vill inte försöka sända någon rökridå om att det finns demokrati och rättvisa.

Livet är hårt, det borde man veta! Man kan inte hålla sin vän i ena handen och sin nya hink och spade i den andra. Det går bara inte!

Dessutom har vi bara ministertitlar som säger något om vad det är..för kom igen. forsknings och rymdminister?

En elegi för Nalle Puh

Jag svamlar idag, igen. Jag försöker vara en bok som alla vill läsa.

En kioskvältarkurslitteraturserotiskdokuroman om livet, matlagning och som samlar visa ord som folk sagt, sånt som man måste gilla fast det egentligen bara är sentimentalt skit.

På min femårsplan ligger också att sluta vara en enmansföreställning av emo-disney som går i nattrepris på lokalkanaler. Lite värdighet för i helvete!

//Inläggets enda seriösa parti//
Jag har slutat vänta nu. Nu lever jag i nya väntade saker som också dök upp och hoppas att det stannar, förbättras och blir allt jag vill att det ska bli.
//No more seriös bizniz//

Sen tar vi tillbaka en gammal klassiker.

Dagens doft: Varma lakan man sovit i
Dagens känsla: Är styrd av en tanke (haha)

Utan anmärkning

Det infinner sig genast ett illamående över saker man inte kan kontrollera, främmande saker som skall hanteras. En strid ström av information som ska lagras och bearbetas. Analyseras i minsta detalj. Jag går mot härdsmälta.

Dessutom vet jag att jag precis har ätit mig mätt. Ändå är jag hungrig. På vad? Jag vet inte. Det kan vara allt mellan choklad och kycklingrulle. Det lutar mest åt att det är en inbilsk hunger som jagar mig för att jävlas. Kommer och går, ändrar form. Jag får försöka lösa detta med någon sorts ekvation av monetära resurser, logik och behovsbedömning.

Dessutom skall jag inventera min frys för lättare översikt.

To Mr Cheng

Ibland kan jag vara riktigt fånig, glömma bort att jag ska föreställa en någorlunda vuxen människa. Det är tur att facebook finns så man får utlopp för allt snokande man vill göra på sina medmänniskor annars skulle nog mitt liv gå under en smula.

Jag väntar fortfarande, men jag tror det kan vara värt det.

Du kan vara hur bra som helst, men du kan aldrig vara ankan.

Det är ett till inlägg som borde heta "Något för de som väntar" men det är dels så att jag aldrig återanvänder titlar om de inte är alldeles nödvändigt. Dessutom vore det alldeles för tydligt att jag väntar på något. Och jag gillar inte tydlighet. Fast jag egentligen vill att alla ska förstå vad jag skriver. Jag är ju så svååååår.

Ibland kan man känna att man behöver en ursäkt för att gråta, har du någon på lager? Någon som inte ligger alldeles för nära sanningen?

Mitt liv går bra också, men det är ju inte det som min blogg handlar om. Den handlar ju bara om hur svåååår jag är. Och hur mycket jag tycker om mina riktiga vänner, och mig själv.

Jag mindes något igår som handlade om en stukat arm som var blå. Jag ramlar och slår mig ofta, speciellt på vintern. Jag borde vadderas.

Jag ska skriva något jättepositivt snart, jag vill bara vara säker på att jag inte lurar mig själv. Det är nämligen det jag gör bäst.

Just because I'm hurting, doesn't mean I'm hurt

Jag fick en utmärkt anledning att sparka igång bloggandet igen efter min flytt när Clownmat (om jag visste hur man länkade skulle en sån suttit här) skickade en uppmaning från sin blogg att nämna tre av de bästa händelserna i sitt liv. Jag håller med om att det är skitsvårt. Jag har dock tillslut valt dessa tre preliminärt.

Jag hoppades förresten på att komma på en sån där specifik sak som när man hittade ett gemensamt intresse i sitt förhållande men det visade sig att min hjärna arbetar bara med efterkonstruktioner.

Iallafall, här kommer de: (utan inbördes ordning)

Ett telefonsamtal jag fick i fredags från en person jag inte hört av på mycket länge, och det kändes som första dagen på ett liv.

(det tog ungefär 20 minuter att komma vidare här...)
När diskussionen gällde en hastigt placerad ejakulation och jag säger "Som en Pollock" och responsen var ett skratt som inte bar det minsta tecken på förvirring eller nervositet för att vara dum, bara ren och skär igenkänning och förståelse. Det verkar kanske som en överdriven sak att ha med på en best of my life men dels var det väldigt svårt att komma på något, men mest är det så härligt att inte behöva förklara sin konstiga skämt för folk, att någon direkt kopplar referensen och också tycker den är rolig.

Jag lämnar öppet för den trejde, för det känns som att det måste vara extra kvalitét på den.

Ja, jag har iallafall flyttat klart nu. Allt har fått sin plats så länge, tills jag nästa gång är missnöjd med livet och ordnar om i min trygghet.

Låt dem aldrig få se dig gå ner

Inget duger, inget är bra, inget fyller någon mening. Inget känns som jag.

Jag känner mig så pressad av förväntningar som inte kommer från mig själv. Om inget skulle hålla ihop mig från fyra håll, vad skulle jag då vilja göra med mitt liv?

When the morning comes

Jag har en känsla som liksom säger att den vill hostas upp, men det går inte. Det är en panik av ett nytt slag. Att inte veta vad man ska göra med det kaos man själv bjudit in och låst dörren om sig med.

Det här är inte verkligt, det är bara din illusion.