Midvinternatt

And so i found you-flightless bird.

Jag är fylld av för många känslor som inte vill mig väl och en tjock hud som förmodligen inte förmedlar det tillräckligt. Jag känner att jag kommer att hamna i ett stort gräl om det här inte släpper mig. Jag kan inte minnas när det var så här förut. Jag saknar en flock och flockmentaliteten som gav mig tryggheten att vara såhär.

Den eviga frågan om att hålla min hand

Jag har egentligen som policy att inte skriva rubriken på inlägget förrän jag är klar för att jag inte vill att det ena ska påverka det andra. Och för att det alltid är meningen att inlägget ska berätta en historia medan rubriken berättar något helt annat. Idag fick jag tumma på det.

Inlägget som gick vilse i sig själv

Jag kämpar för att skriva. Inte här men i ett annat sammanhang. Med det sagt så är det ju inte så att jag inte kämpar för att skriva här också. Men inte lika mycket, eller precis just nu. Det här flyter bara, till skillnad från det andra pretantiösa projektet jag har för mig.

Jag är lite trött på att jag är så sjukt förutsägbar. En uppdatering i bloggen, hon måste ha en kris. Åh, hon öppnar munnen, hon måste nog ha en kris.
Person A: Hörde ni att Linn andades idag?
Person B: Ja, du vet, hon har säkert en kris.

Jävla sterotypa utvecklingskris, man skulle ju kunna ta och bli ett Freudoffer för mindre.

Det är lika bra att lyssna på Nirvana och kluddra i inspirationsblocket och göra absolut inget nytt för att bryta den här förutsägbarhetscirkeln.

Jag såg ocksp ett avsnit av dokument inifrån som jag inte tänker länka till för jag vill ingen så illa. Det är en timme om hur svårt vi svenskar har för att skapa meningsfulla kärleksrelationer. Vem bestämmer vad som är meningsfullt då? Inte är det jag men ändå dras jag med.
De första 40 minutrarna höll jag med om ensamhetens effekter och hur svårt det är att nå fram till människor nuförtiden. Att internet förstör oss och att man inte flörtar på bussen längre. Sen smäller de på de sista minutrarna med hela hetrohetskanonen och låter experter och läkare uttala sig om hur OTROLIGT svårt det är att få barn efter 30. Och hur FRUKTANSVÄRT VANSINNIGT svårt det är att göra spermadonationsinsättningskladderier, och hur OREALISTISKA förväntningar kvinnor har på sin kropp, biologin och tekniken.

ÄR DU BARA LITE OSÄKER PÅ OM DU VILL HA BARN FLICKA LILLA SÅ ÄR DET LIKA BRA ATT KNULLA FRAM ETT PAR FEM STYCKEN NU NU NUUUUUUUU.

Det verkar på något vis som att det är viktigare att föra den mänskliga rasen vidare, för det gör tydligen ingen annan i hela världen. Det ligger på oss frigjorda svenska kvinnor, det är vi som fuckat upp hela jävla planeten med att göra annat med vårt liv, värdera om värdera fel.

Man skulle kunna tro att jag var såhär arg då när jag såg det, men det var jag inte för jag är så sjukt lättlurad. Jag grät istället. Riktiga fula tårar över att jag inte har varken man eller barn, att jag inte förverkligat mig själv som kvinna genom att klämma ut något ur min ladybiznis. Ännu värre att jag inte ens har någon som klämmer sig IN i min ladybizniz.

Och det är det jag är mest arg på, att jag grät innan jag blev arg. Det gör mig mer arg. Och jag vill våldföra mig på min granne (snett under eller rätt över gården, möjligen runt hörnet men för i helvete inte precis vägg i vägg. Jag är förvirrad inte dum) för att bli en fullvärdig medborgare.

Det är två väldigt kolliderande känslor och de kolliderar i min mage. Precis där jag vill att allt ska hända också. Naturens lilla hint.

Nu minns jag varför jag gillar att blogga. Dels för att det känns bättre och dels för att jag vet att Fru. Linn (Frauline, haha) med flera kommer att roas. Och då känns det lite bättre

Nu slutar jag innan jag tappar den vackra uppbyggda stämningen och bara svamlar, om jag inte redan hamnat där? Fan.

Jag vill bara gå hem med dig.

Först tänkte jag att jag inte orkade blogga för jag hade inget att säga, men så hände saker och jag bloggande ändå inte. Jag har tappat min berättarlust. Jag vill bara äta glass istället.

Skräckisen som kom och skrämde varenda en, sen kom tillbaka och skrämde dem igen.

Ett oacceptabelt uppehåll i mitt bloggande. Fy på mig.

Jag har kommit till freds med att jag har ett sommarjobb och jag är inte i skrivande stund livrädd för att ha något ansvar för det. Inte heller tänker jag på hur det ska gå runt rent ekonomiskt att bara jobba en del av sommaren. Jag vill bara inte vara trött när jag börjar praktiken i höst. Var det nu kommer leda mig. Om det är någonstans dit jag måste åka tåg då döör jag. Dör dör dör. Och om det är någonstans där universitetet förväntar sig att jag kan flytta i 20 veckor så är det någon annan än jag som kommer dö. Vem går inte att utröna. Allt kan skyllas på FRA.

Framför mig ligger ett långt och outstakat liv. Burr vad det är läskigt.

Inlägget som försvann

Och jag får nog leva med det.

Party with my pain

Det visade sig att det går bra att skriva när man är glad också. Allt är inte emoness all the time. Och måste inte vara det heller.

Jag har en ny tröja för dåligt självförtroende. Den är kritstrecksrandig och har hål för tummarna i ärmarna, den har påsydda vingar som är snörade i ryggen. Den är helt underbar, vill man gå på krogen eller vill man krypa i soffan och lyssna på Thåström medan man leker med tummarna i ärmen så går det alldeles bra. Det bästa av allt: Den här gången döljer den inget.

Igår var gyllene onsdagen då bara bra saker hände och jag hoppas att helgen fortsätter i samma tecken.

Idag var det helt okej att vara hämndlysten och bitter, zweite skrattade tillochmed. Kanske för att hon vet att det är ett friskhetstecken.

Jag har testat att använda uttrycket "Mina föräldrar" i lite olika sammahang den senaste veckan, det rullar bra i munnen och klingar fint i öronen. Det har ett underliggande brus av "normal". Ett fult ord egentligen men ibland känns det tryggt.

Jag har gjort det till en konstform, jag har gjort det till mitt allt.

Nästa vecka ska jag bjuda en annan del av mitt liv på mat. En del av mig som inte blivit äldre än 15. Som inte fått trotsa klart, aldrig varit full, inte smällt i någon dörr, aldrig gråtit över misstag. Den halvan av den jag är som aldrig kommer veta vem jag är, och hur jag blev såhär.
För att han inte tror det är sant.

I sådana här lägen skull man haft en fru som distraherar elefanten i rummet.

Det vore så roligt med ett eget litet hus, en minivilla man får tapetsera själv och som har ett torn. Jag såg en sån i Hem & Hyra, det gav hopp om bättring.

Den här veckan vill jag ha barn igen. Livet är en bok och du måste läsa den, som en visare och på alla vis missanpassad pusselbit av mitt liv skulle sagt, och haft rätt. Som alltid.

En socionom med en blogg

Jag vill bara för future reference meddela alla, så det inte blir några förvirringar:

När jag och Kristina har tagit kontrollen och regerar över ett eget land så skall alla våra myndighetsbeslut vara klara besked: "Njet och därmed basta!" Vi mesar inte, och vill inte försöka sända någon rökridå om att det finns demokrati och rättvisa.

Livet är hårt, det borde man veta! Man kan inte hålla sin vän i ena handen och sin nya hink och spade i den andra. Det går bara inte!

Dessutom har vi bara ministertitlar som säger något om vad det är..för kom igen. forsknings och rymdminister?

En elegi för Nalle Puh

Jag svamlar idag, igen. Jag försöker vara en bok som alla vill läsa.

En kioskvältarkurslitteraturserotiskdokuroman om livet, matlagning och som samlar visa ord som folk sagt, sånt som man måste gilla fast det egentligen bara är sentimentalt skit.

På min femårsplan ligger också att sluta vara en enmansföreställning av emo-disney som går i nattrepris på lokalkanaler. Lite värdighet för i helvete!

//Inläggets enda seriösa parti//
Jag har slutat vänta nu. Nu lever jag i nya väntade saker som också dök upp och hoppas att det stannar, förbättras och blir allt jag vill att det ska bli.
//No more seriös bizniz//

Sen tar vi tillbaka en gammal klassiker.

Dagens doft: Varma lakan man sovit i
Dagens känsla: Är styrd av en tanke (haha)