Mareld

Dagarna går väldigt fort och fruktansvärt sakta samtidigt. Det blir mycket pengar iallafall. Så att jag klarar mig. Eller oss. Små vackra ord.

Bli min älskling

Det här är en dag som lämpar sig väl för stora ord. Jag har storstädat direkt efter jobbet. Har absolut ingen aning om var de krafterna kom från. Nu finns det extra plats för det viktiga i mitt liv iallafall.

Så länge jag andas

I väntan på hysteri. Du tror mig inte men det kommer, jag har varit Earl längre än jag varit Linn därför är det en avgjord sak. Kom ihåg att det var här du hörde det först.

Pingvin föralltid.

Idag är jag inne på den fjärde twilightboken, en gång till. Det förvirrar mig och det får mig att tänka klarare. Det förstör mig lite och det kanske räddar mig fullständigt. Det får vi se i eftermiddag tror jag. Jag behöver en besatthet som är sund.

Jag kanske inte är mänsklig men jag ändå kvinna.

Det här är det våghalsiga påhittet att blogga på en trådlös lina som åker 90 km/h. Förhoppningsvis hamnar iallafall lite av det här i mitt arkiv och så kan jag posta det någon gång. Är på hem från en jättefin semester i norska fjällen. Där har jag gjort två mycket, för mig, ovanliga saker.
Uppskattat naturlandskap och saknat min pojkvän. Det är I-landsproblem man aldrig vill bli av med.

Jag har helt slut på poetiska ord, jag känner mig bara helt vanlig och det är ovanlig skönt. Jag tror att jag kommer bli ett sånt där hundögt pateto som aldrig får en kreativ rad ur sig igen därför att de vackra orden inte kom ur min storhet utan bodde i min ångest. Århundranden från detta när mina samlade emodikter kommer i tryck och jag är en haussade kulturlegend kommer denna dag att markeras som den dagen då Lita dog och Linn tog över och levde hennes liv helt normalt tills det tog slut.

The end.

Vad du än gör med mig nu så får du mig ändå.

Idag när jag gick på slottsbron så spelades det en låt på min iPod som verkligen gav mig den här känslan om att varenda ord handlade om mig. Den är tyvärr alldeles för uppenbar och rakt på sak för att jag ska återge den här i min mystiska emoblogg. Jag arbetar ju mest med metaforer och omskrivningar. Kanske ska jag sluta med det. Jag har nog inte insett värdet av att kunna känna igen sig i någons ord och veta att man är en del av den känslan som förmedlas.

Det tangerar ett annat ämne, att jag är så himla rädd för att folk ska få reda på att jag är precis lika mjuk, osäker och hopplöst investerad i hopp som alla andra. Jag tänker börja hoppas igen. Även om det skulle resultera i att jag blir sjukt sårad i slutändan så är det nog värt det att tillåta sig vara en av den karusellen alla andra åker. Det går inte att vinna matchen på avbytarbänken.

Jag gråter inte.

Idag är jag kapten över min egen båt. Den tar mig vidare på nya äventyr. Styrman föll överbord och väntas flyta i land tidigast nästa vecka. Men det är skönt att guppa lite på havet. Det är så sällan jag tillåter mig själv att göra det.

Midvinternatt

And so i found you-flightless bird.

Jag är fylld av för många känslor som inte vill mig väl och en tjock hud som förmodligen inte förmedlar det tillräckligt. Jag känner att jag kommer att hamna i ett stort gräl om det här inte släpper mig. Jag kan inte minnas när det var så här förut. Jag saknar en flock och flockmentaliteten som gav mig tryggheten att vara såhär.

Den eviga frågan om att hålla min hand

Jag har egentligen som policy att inte skriva rubriken på inlägget förrän jag är klar för att jag inte vill att det ena ska påverka det andra. Och för att det alltid är meningen att inlägget ska berätta en historia medan rubriken berättar något helt annat. Idag fick jag tumma på det.

Inlägget som gick vilse i sig själv

Jag kämpar för att skriva. Inte här men i ett annat sammanhang. Med det sagt så är det ju inte så att jag inte kämpar för att skriva här också. Men inte lika mycket, eller precis just nu. Det här flyter bara, till skillnad från det andra pretantiösa projektet jag har för mig.

Jag är lite trött på att jag är så sjukt förutsägbar. En uppdatering i bloggen, hon måste ha en kris. Åh, hon öppnar munnen, hon måste nog ha en kris.
Person A: Hörde ni att Linn andades idag?
Person B: Ja, du vet, hon har säkert en kris.

Jävla sterotypa utvecklingskris, man skulle ju kunna ta och bli ett Freudoffer för mindre.

Det är lika bra att lyssna på Nirvana och kluddra i inspirationsblocket och göra absolut inget nytt för att bryta den här förutsägbarhetscirkeln.

Jag såg ocksp ett avsnit av dokument inifrån som jag inte tänker länka till för jag vill ingen så illa. Det är en timme om hur svårt vi svenskar har för att skapa meningsfulla kärleksrelationer. Vem bestämmer vad som är meningsfullt då? Inte är det jag men ändå dras jag med.
De första 40 minutrarna höll jag med om ensamhetens effekter och hur svårt det är att nå fram till människor nuförtiden. Att internet förstör oss och att man inte flörtar på bussen längre. Sen smäller de på de sista minutrarna med hela hetrohetskanonen och låter experter och läkare uttala sig om hur OTROLIGT svårt det är att få barn efter 30. Och hur FRUKTANSVÄRT VANSINNIGT svårt det är att göra spermadonationsinsättningskladderier, och hur OREALISTISKA förväntningar kvinnor har på sin kropp, biologin och tekniken.

ÄR DU BARA LITE OSÄKER PÅ OM DU VILL HA BARN FLICKA LILLA SÅ ÄR DET LIKA BRA ATT KNULLA FRAM ETT PAR FEM STYCKEN NU NU NUUUUUUUU.

Det verkar på något vis som att det är viktigare att föra den mänskliga rasen vidare, för det gör tydligen ingen annan i hela världen. Det ligger på oss frigjorda svenska kvinnor, det är vi som fuckat upp hela jävla planeten med att göra annat med vårt liv, värdera om värdera fel.

Man skulle kunna tro att jag var såhär arg då när jag såg det, men det var jag inte för jag är så sjukt lättlurad. Jag grät istället. Riktiga fula tårar över att jag inte har varken man eller barn, att jag inte förverkligat mig själv som kvinna genom att klämma ut något ur min ladybiznis. Ännu värre att jag inte ens har någon som klämmer sig IN i min ladybizniz.

Och det är det jag är mest arg på, att jag grät innan jag blev arg. Det gör mig mer arg. Och jag vill våldföra mig på min granne (snett under eller rätt över gården, möjligen runt hörnet men för i helvete inte precis vägg i vägg. Jag är förvirrad inte dum) för att bli en fullvärdig medborgare.

Det är två väldigt kolliderande känslor och de kolliderar i min mage. Precis där jag vill att allt ska hända också. Naturens lilla hint.

Nu minns jag varför jag gillar att blogga. Dels för att det känns bättre och dels för att jag vet att Fru. Linn (Frauline, haha) med flera kommer att roas. Och då känns det lite bättre

Nu slutar jag innan jag tappar den vackra uppbyggda stämningen och bara svamlar, om jag inte redan hamnat där? Fan.