Do u need any love and devotion?

Innan jag skriver något läser jag alltid igenom det senaste inlägget och även om jag vet att jag hade en god tanke och en tydlig vision med det jag ville ha sagt 12 augusti så mår jag bara illa av att läsa det nu,. Jag får fan ta och skärpa mig. Min mystik är inte mystik längre, den är sockervatten och bakfyllespyor.

Tills jag får mitt mojo tillbaka så kör vi old school.

Jag var på Talangen igår och tittade på när The Gordons snuvades på vinsten men ändå fick en hedrande andraplats och jag får chansen att höra mer redan nästa helg. Jag vet inte om jag är lättroad eller om de är stencoola men trevligt var det iallafall. Och min bejbybejby är supersnygg när han gör sin grej. Jag funderade på att köpa dvd:n som ska bli av hela tävlingen och se det som en investering i vårt förhållande. Då kan jag titta på den när jag är ensam och bli lite kärare varje gång.

Heltigenom så är jag så otroligt nöjd just nu. Och fruktansvärt bitter och irriterad också förståss, men det sparar jag till min andra älskade för att hon ska känna sig speciellt.

Love me when I'm gone

Det känns för kryptiskt även för mig att skriva om vita kaniner och deras eventuella inverkan på min framtidssyn. Jag vill skriva så mycket idag och det spretar så otroligt. Jag vill skriva en lång kärleksförklaring jag förmodligen kommer ångra. Jag vill vara svamp-bob. Kanske ska man hoppas mer än man ska ångra för att det är skönare. Jag vill dansa och hoppa och gunga i parken. In under trädet en sen varm kväll. Jag vill vara slamp-bob i vått gräs. Jag vill dricka sprit, röka och glömma. Främst av allt vill jag inte vara någon annan, inte vara den optimistiska beslöjade mystikern jag känner, älskar, hatar, saknar, ångrar och har distans till.

Jag vet vad jag inte vill och om jag fortsätter att fylla i sånt jag vägrar kommer det snart gå att skönja en kontur av det jag är menad att göra med mitt liv.

Jag vill så otroligt gärna skriva och nå någon med det men jag hittar inte mitt format och forum. Jag mottar tacksamt ledning i frågan.

Och om den hypotetiska kaninen sa något alls så är det att allt blir bra.

Snokoskop

Det här med att växa upp är helt klart situationsbundet. Jag kan vara otroligt vuxen här för att sedan vara mycket mindre någonannanstans. Jag skulle vilja ha balans men erkänner samtidigt att allt är relativt och att det förmodligen är det som får jorden att snurra. (Håll käften naturvetare inom mig).

Kul det förresten, att jag efter all identitetskris och lojalitetsförändringar fortfarande definierar mig själv som naturvetare. Det är ändå något jag är stolt över. Det var en vacker känsla att vara en del av en sådan gemenskap det skapas av att vara lite mer. En elit på en soptipp är fortfarande en elit.

Mareld

Dagarna går väldigt fort och fruktansvärt sakta samtidigt. Det blir mycket pengar iallafall. Så att jag klarar mig. Eller oss. Små vackra ord.

Bli min älskling

Det här är en dag som lämpar sig väl för stora ord. Jag har storstädat direkt efter jobbet. Har absolut ingen aning om var de krafterna kom från. Nu finns det extra plats för det viktiga i mitt liv iallafall.

Så länge jag andas

I väntan på hysteri. Du tror mig inte men det kommer, jag har varit Earl längre än jag varit Linn därför är det en avgjord sak. Kom ihåg att det var här du hörde det först.

Pingvin föralltid.

Idag är jag inne på den fjärde twilightboken, en gång till. Det förvirrar mig och det får mig att tänka klarare. Det förstör mig lite och det kanske räddar mig fullständigt. Det får vi se i eftermiddag tror jag. Jag behöver en besatthet som är sund.

Jag kanske inte är mänsklig men jag ändå kvinna.

Det här är det våghalsiga påhittet att blogga på en trådlös lina som åker 90 km/h. Förhoppningsvis hamnar iallafall lite av det här i mitt arkiv och så kan jag posta det någon gång. Är på hem från en jättefin semester i norska fjällen. Där har jag gjort två mycket, för mig, ovanliga saker.
Uppskattat naturlandskap och saknat min pojkvän. Det är I-landsproblem man aldrig vill bli av med.

Jag har helt slut på poetiska ord, jag känner mig bara helt vanlig och det är ovanlig skönt. Jag tror att jag kommer bli ett sånt där hundögt pateto som aldrig får en kreativ rad ur sig igen därför att de vackra orden inte kom ur min storhet utan bodde i min ångest. Århundranden från detta när mina samlade emodikter kommer i tryck och jag är en haussade kulturlegend kommer denna dag att markeras som den dagen då Lita dog och Linn tog över och levde hennes liv helt normalt tills det tog slut.

The end.

Vad du än gör med mig nu så får du mig ändå.

Idag när jag gick på slottsbron så spelades det en låt på min iPod som verkligen gav mig den här känslan om att varenda ord handlade om mig. Den är tyvärr alldeles för uppenbar och rakt på sak för att jag ska återge den här i min mystiska emoblogg. Jag arbetar ju mest med metaforer och omskrivningar. Kanske ska jag sluta med det. Jag har nog inte insett värdet av att kunna känna igen sig i någons ord och veta att man är en del av den känslan som förmedlas.

Det tangerar ett annat ämne, att jag är så himla rädd för att folk ska få reda på att jag är precis lika mjuk, osäker och hopplöst investerad i hopp som alla andra. Jag tänker börja hoppas igen. Även om det skulle resultera i att jag blir sjukt sårad i slutändan så är det nog värt det att tillåta sig vara en av den karusellen alla andra åker. Det går inte att vinna matchen på avbytarbänken.

Jag gråter inte.

Idag är jag kapten över min egen båt. Den tar mig vidare på nya äventyr. Styrman föll överbord och väntas flyta i land tidigast nästa vecka. Men det är skönt att guppa lite på havet. Det är så sällan jag tillåter mig själv att göra det.